juli 21, 2015

Från start till mål

Historiken kring övertagandet av Kullaviks hamn från Kungsbacka kommun.

År 1984.
Några av båtägarna började diskutera hamnens skötsel, man tyckte att den försämrats.

Då väcktes tanken, om vi skulle försöka köpa hamnen av kommunen.

Sagt och gjort, vår lilla grupp utsåg då några båtägare, som skulle ta kontakt med kommunen, för att diskutera möjligheten ett få köpa hamnen.
Läs vidare här »

Tacka Olga
Tacka Olga för namnet Kullavik

olga_01

Olga Hagkvist med familj

Namnet Kullavik började användas officiellt 1911. Den 1 september byttes skylten på järnvägsstationen. Anledningen till namnbytet från det ursprungliga Kullen var att det Kungliga Svenska Postverket blandade ihop det skånska Kullen med ”vårt”. Det utlystes en tävling om vad orten skulle heta. Vinnaren, som föreslog namnet Kullavik, var Olga Hagkvist som jobbade på telefonstationen. Denna var inhyst i familjens privatbostad på dagens Konvaljevägen. På bilden ses Olga till höger, tillsammans med maken Orvar och sonen Erik.

Sondottern Ingela Magnusson bor, sedan 1990 tillsammans med maken Royne Magnusson,
i fastigheten fd telefonstationen, Kullaviks Konvaljväg 3

Filmer
En film från hamnen 2010 »
En liten film från stormen Per »

Bengt, Lasse och författaren själv

Bengt, Lasse och författaren själv

Så var det då – för inte så länge sedan
Text: Bengt Schalin
På Kullavik hade familjen Thorén, goda vänner till mina föräldrar, ett sommarhus på en stor tomt. På denna tomt fanns även ett hus som användes som bostad åt familjen Thoréns trädgårdsmästare. Inför sommaren 1930 köpte mina föräldrar denna trädgårdsmästarbostad, byggd cirka 1905, som sommarhus. Vi blev alltså grannar till familjen Thorén.

Virket till huset var hämtat från Australien. Mina föräldrar gjorde senare en tillbyggnad till huset med en veranda och en köksavdelning.

Jag var sex år vid den första bekantskapen med ”landet” och hade min ett år yngre bror att leka med. Vi bekantade oss med en del barn till sommargäster som våra föräldrar kände och vi körde skrinda i trädgården som också utgjorde plan för krocketspel och senare badminton.

Trädgården var ganska stor och fordrade sin skötsel och även om mamma var intresserad av blommor och blader så fanns behov av någon expert. Algot Anjou bodde året runt på Kullavik inte långt från oss och han kom en dag i veckan för arbete med gräsklippning, rensning m.m. med oss pojkar som intresserade åskådare speciellt att slå gräs med lie. När Anjous dag var avverkad ställde pappa ett snapsglas med innehåll i fönstret som tack för dagens aktiviteter i trädgården.

Pappa hade sin verksamhet i Göteborg och åkte tåget – Säröbanan – varje dag under sommaren, men så småningom blev resa med grannens bil aktuell. Vid dessa tillfällen gick min bror och jag med husets hund ofta ner till landsvägen för att möta pappa som vid gott väder längtade efter ett kallbad. Vi gick då ner till Gillvikens sandstrand där vi pojkar lärde oss simma. Någon simskola fanns inte så min mamma gav oss bröder lektioner i simningens ädla konst genom att följa oss i vattnet och hålla oss under hakan så att inte huvudet sjönk ner. Med lite tålamod från alla gav denna metod lyckat resultat.

Pappa skaffade en roddbåt byggd i ek och vi var ofta ute med honom vid årorna, se bild. Vid förlig vind tog han oss ut till yttre Vikbådan där masten till båten sattes upp med tillhörande segel och den västliga vinden tog oss in till Kullavik. Flytvästar fanns inte men vi hade kanske några obekväma korkbitar kring midjan.

1936 införlivades en bil till familjen och min mamma körde på de tvättbrädor som för det mesta utgjorde vägbeläggning. Efter tre år kom kriget och de fyra däcken rekvirerades av krismyndigheten. Bilen ställdes då upp i garaget på Kullavik där den stod till krigsslutet sex år senare då den med nya däck och viss genomgång åter blev körbar.

Med åren fick jag flera kamrater under sommarvistelserna – Jan, Benny och Lasse var några – och många skaffade segelbåtar som låg vid bryggorna i hamnen. Min bror och jag blev också ägare till en stjärnbåt som var ett vanligt flytetyg i vår ålder.

Vår båt var helt ny vilket innebar att man skulle segla in seglen som var sydda i bomull. För att få den buk i storseglet som fordrades för att ge båten bästa egenskaper krävdes att man i lämpliga vindar under flera timmar slörade och att någon ibland satt på bommen intill masten och ”masserade” fram buken. Dessutom skulle båtens botten borstas rent från skal för att nå bästa resultat på kappseglingarna.

Seglingen blev ju huvudintresset och vid hyggligt väder var vi ute på närmaste öarna med bad och andra aktiviteter. Kappseglingen var den allvarliga delen av sjölivet och tävlingar förekom under sommaren från Hovås till Särö med Kullaviksdagen som höjdpunkt.

En annan höjdpunkt var Arnebergsregattans juniorsegling i Långedrag över en lördag/söndag. Då kom stjärnbåtar från Särö, Kullavik och andra vikar och det blev upp till 25 båtar som i eskader seglade in i Långedragshamn, en härlig syn. Efter lördagens seglingar avslutades kvällen på Liseberg med övernattning i någon deltagares föräldrahem. Tidig uppstigning på söndag, transport med spårvagn till Långedrag för ytterligare en tävling och därefter hemsegling till Kullavik. En äventyrlig och rolig helg med kamraterna var till ända.

Under sommaren seglade vi med stjärnbåtarna bland annat till Stenungsund med övernattning i Marstrand på vägen. Den inte allt för rymliga båten fick med sovsäckens hjälp utgöra natthärbärge för två man. Ett bomtält täckte hjälpligt för att hålla sovplatsen torr om regnet blev för svårt, men trångt var det. Stenungsön hade regatta som vi avverkade innan kvällens förlustelser med dans på restaurangen.

Under kriget var det inte tillåtet att vara på sjön efter mörkrets inbrott och vid hemsegling från Marstrand en sen kväll fick vi strålkastare på seglen med krav om att gå in i hamn vid Rörö för övernattning. Även vissa områden efter kusten var avspärrade för fritidsbåtar.

Med seglingen som dominerande sysselsättning blev det inte så stora aktiviteter på land och kamraten Allan hade i sin trädgård med skydd av stora furor ordnat en ”gymnastiksal” där några av oss med Allan som ledare höll kroppen i rörelse under stor munterhet. Denna del av tillvaron inspirerade Claes W att ordna med idrott i hans sommarställes stora park. Vi hade terränglöpning, längdhopp, höjdhopp och fler grenar som vi hämtade efter de ”stora pojkarna”. Vid säsongens slut var det stor prisutdelning med läsk och tilltugg till glädje för deltagarna.

Kullaviks Tennisklubb hade en träbana som låg ungefär på nuvarande Klintens väg och intill fanns kiosken Tennisstugan. Plankorna på tennisbanan tog stryk av regn och snö och blev kupiga vilket medförde oväntade snedstudsar, men medlemmar av alla åldrar spelade av hjärtans lust. Vår och höst kunde vi ungdomar cykla ut till Kullavik och då utnyttja banan till att spela fotboll (se bild).

För livets uppehälle fanns sommartid två speceriaffärer – Claessons som var igång hela året och Börjessons, senare Wickströms som var öppet enbart under sommaren. Det mesta beställdes per telefon och blev hemkört. Mjölken levererades varje kväll från närmaste gård som hade ett par kor och det var fröknarna Berta, Alfina och Martina Kristensson som stod för mjölkningen och leveransen. Vi fick då spenvarm mjölk som jag drack av varje kväll. Speceriaffären hade ingen fisk men det fanns två proffsiga fiskare, Malling och Karlsson, som gick med ett tråg fisk på axeln och sålde sin färska fångst. På mörka augustikvällar fanns hummer i bagaget vilket ju var en läckerhet och slank ner i påsarna. Man uppmanades att bränna skalen – det var ju otillåten fångsttid.

Seglingen var ju den dominerande sommarsysselsättningen även om spelet från slutet av 1940-talet och de nya tennisbanorna höll hög kvalitet. Stjärnbåten som var aktuell för juniorer blev så småningom ersatt av andra typer av segelbåtar men intresset för sjön var djupt rotat sedan flera år på Kullavik och är så ännu idag. Umgänget med ”juniorerna” är fortfarande aktuellt men något reducerat och vi kan ses på havet emellanåt.

Sommarhuset i Kullavik fick 1973 lämna plats för permanent bebyggelse och nu växer fjärde generationen upp på samma mark som mina föräldrar köpte 1930.